Ya Krister!
Berätta lite om dig själv. Hur gammal är du?
– Jag bor i och är född i Göteborg, jag landade på jorden för ungefär 50 år sedan. Mina första år var jag på Hisingen dit jag återvänt på senare år. Förutom Bujinkan är väl mitt intresse att resa, jag har varit lite här och var på vår jord. Precis som med bujinkan det finns alltid lite mer att uppleva, se och utforska när man reser.
Hur länge har du tränat Bujinkan?
– FÖR länge enligt vissa, du borde ju ha lärt dig allt nu säger de! Men, det är ju själva grejen med att studera en kampart, att det finns alltid mer att lära. Att få djupdyka i detaljer på en enstaka rörelse för att förstå hur den görs bättre, eller med mindre ansträngning eller t ex. svårare för träningspartnern att upptäcka. Eller att försöka förstå en delmängd av en ”skola” (”Ryū”, red. anm.) jämfört med en annan skola inom Bujinkan. Ett exempel är skillnaden på de olika slag som finns mellan skolorna ”Koto-ryū” och ”Gyokko-ryū”. Det finns enormt mycket att upptäcka i de 9 traditionella stilar som vi tränar. Tänker man på det viset så är 30 år egentligen väldigt lite och har endast givit en möjlighet att skrapa lite på ytan.
Hur du tränat någon liknande sport innan du började med Bujinkan?
– Givetvis, allt är en resa. Min började med fotboll som alla andra, gick sedan via badminton till karate och slutligen Bujinkan Ninpo Taijutsu som det hette då (red anm: idag heter det Bujinkan Budō Taijutsu). Lockelsen i början var väl att få röra på kroppen, för att sedan hitta något som gör att man utvecklas vidare. Det är inte så att de sporter som jag tränat tidigare på något sätt är fel, men dessa passade inte riktigt mig. Inom Bujinkan hittade jag väl något som tilltalade mig, t ex. att jag tränar endast för mig själv och tävlar inte mot någon annan som i andra sporter. Målet är att jag alltid skall försöka bli bättre, men samtidigt tränar jag med andra som hjälper mig/utmanar mig att bli bättre. Givetvis hjälper jag andra – allt är ju avhängigt på att vi tillsammans i dojon blir bättre – då blir träningen för individen också både bättre och roligare och jag själv har möjlighet att utvecklas ännu mer.
Vad fick dig att börja med Bujinkan?
– Det var faktiskt en kompis som lockade med mig, jag gissar att han sade något i stil med ”– kom med och testa något kul!”. Jag vet inte egentligen varför jag fastnade för den här kamparten men det är ju heller inte speciellt intressant. Det intressanta var väl att jag vågade prova på Bujinkan under en längre period, dvs inte bara ett par enstaka träningspass utan snarare att jag stannade kvar under ett längre tag för att se vad det egentligen handlade om.
Vad är roligast med träningen? Vad är svårast?
– Ojoj. Får man svara Allt och Allt?
Det roligaste är nog utmaningen att det som verkar OMÖJLIGT precis just nu FAKTISKT går att lära sig! I vissa fall tar det ett par-tre träningstillfällen, i andra fall får man en aha-upplevelse först efter 5 år. Det tar liksom aldrig slut; ”Budō” betyder ju ”krigsväg”. Fortsätter man bara vandra så ser man alltid något nytt.
Är det flera i din närhet/familj som tränar?
– Ja mina barn tränar, det har de gjort ända sen de var små. Konsten att kunna ”ukemi” (”falla” eller rulla runt) har faktiskt alla stor nytta av och att dessutom ha kontroll på var ens egna kroppsdelar befinner i varje givet ögonblick är ju väldigt bra, så det började väl ganska tidigt för dem. När mina barn fyllde 6 år var det dags att släpa in dem i dojon, de började då i den yngsta gruppen som vi har (6-9 år). Det var då jag själv började som instruktör för barnträningen. Mina barn är idag dubbelt så gamla som när de först började med Bujinkan men tränar fortfarande, vilket jag tycker är väldigt roligt.
Vill du dela med dig av ett synnerligen speciellt Bujinkan-minne?
– Nej, det är bättre att man kommer hit så skapar vi nya minnen tillsammans. :-)
Jag gjort en helt ovetenskaplig efterforskning bland de som tränar här i dojon kring vad för jobb/intresse medlemmarna har i övrigt utanför dojon. Jag noterade då att en andel av medlemmarna har ett jobb eller stort intresse inom data och IT. Till exempel har vi medlemmar som jobbar med programvaruutveckling, it-drift, dataspelsutveckling, it-konsulter mm. Det får en att lätt kunna antaga att man i grunden är lite "nördig" som person om man hänger hos er i dojon? Kan du bekräfta eller förneka att det råder en viss nördighet här? Ska man dra slutsatsen att Bujinkan också är en "nördig" sport? Och vad jobbar du själv med egentligen när du inte tränar?
– Nördig är nog inte rätt ord men tittar man i den avancerade gruppen där folk har tränat i många år så kan man ju skönja att det finns ett visst intresse av Bujinkan, har man tränat länge så har man med sig det i vardagen och det är ju faktiskt det som är meningen med träningen. Jag vill röra mig avslappnat och lugnt i min vardag, jag vill inte spänna axlarna när jag sitter framför datorn, jag vill om jag halkar på trottoaren sätta mig ner mjukt utan att slå mig. Det innebär ju att när jag rör mig ute bland vanligt folk tränar jag också, jag försöker röra mig på samma naturliga sätt som jag övar på i dojon. Jag tittar på folk och försöker se vad de har rörelsebegränsningar eller skador(kanske en stukad fot). Ja, kanske är man lite nördig trots allt. I den avancerade gruppen är vi svetsare, elektriker, fysioterapeut, någon jobbar med teater, själv jobbar jag på Ericsson med mjukvara. Det finns någon inom vården,... vi är nog ett lagom tvärsnitt av befolkningen, som samlats med ett gemensamt intresse.
Du är instruktör för ungdomsgruppen i åldrarna 12-15 år här i Göteborg tillsammans med Jonas. Vad är roligast med att träna ungdomar?
– Det roligaste med barn-, och ungdomsträning är nog att se hur olika elever snappar upp olika saker, deras glädje att röra sig och att upptäcka nya saker. I ungdomsträningen så börjar vi ju att närma oss den träning som vi har i vuxengrupperna och det är också i ungdomsgruppen som man får börja handskas med olika redskap eller vapen.
Vad tycker ungdomarna är roligast på träningen?
– Att få lära sig hantera ett japanskt svärd är något som ungdomarna verkligen tycker är kul. Vi tränar med olika vapen som Bo (stav), HanBo (halv-stav) och svärd men dessa är helt uteslutande tillverkade i trä för att inte riskera att någon skadas.
Vad tycker de är svårast?
– Det svåraste för barnen är nog alla detaljerna. När de kommer upp i ungdomsgruppen blir vi tränare lite petigare med att de små detaljer skall vara rätt. Det är dock fantastiskt roligt är att få uppleva när de liksom ”får till” detaljerna och där helheten helt plötsligt faller på plats. Det som tidigare kanske upplevts som svårt för ungdomarna blir nu helt plötsligt lätt och begripligt!
Vad tycker DU är svårast att lära ut?
– Det som är svårast att lära ut är alltid det som ser lätt ut, det är de sakerna som man tror man egentligen ”kan”, men egentligen borde studera ännu mer. Man blir aldrig för gammal för att återvända och träna fundamenten i alla tekniker. Det viktiga att inse är att vi alla är olika och vi tränare får locka varje individ att utvecklas efter dess egna förutsättningar.
Måste man ha några speciella förkunskaper för att börja träna hos Bujinkan Dojo Göteborg?
– Till vår Dojo kommer det barn och ungdomar som tidigare kanske tränat andra typer av kamparter under ett eller flera år men vi har också elever som aldrig tränat något ”organiserat” tidigare. Alla är givetvis lika välkomna – oavsett tidigare erfarenhet – att ”sparka igång” sin träning hos oss. Det är bara att kika in i till oss här på Dojon på lördagar då vi har vår barn-, och ungdomsträning!
Är det en dyr sport jämfört med andra sporter?
- Nej, det tycker jag inte. En träningsdräkt kostar runt 600 Kr och terminsavgiften ungefär lika mycket. Det finns emellanåt begagnade dräkter att köpa billigt (barn växer ju upp ganska snabbt). Jämför jag med vad mina barn sysslat med i övrigt så är det en relativt billig sysselsättning.
Vad har du för tips till en som är nyfiken på Bujinkan?
– Är du nyfiken, acceptera då det och stilla den nyfikenheten! Ta med dig träningskläder och kom och prova på, eller kom bara förbi och titta på när vi tränar och prata gärna med någon av oss. Kolla träningstiderna och vår adress på vår webbplats https://budo.org och kom förbi helt enkelt. Tänk dock på att ytterdörren oftast är låst (för att slippa stölder) så slink in precis innan träningspassen skall börja. Då är det folk i rörelse i alla delar av dojon, under träningen är alla på mattan och fokuserade på träningen - sällan hör vi någon som knackar på dörren just då. Välkommen in!
Stort tack för dina svar på mina frågor! Det var riktigt kul att få vet mer om dig och hur du tänker kring att träna Bujinkan. Vi kommer att släppa del två av den här intervjun om en vecka, vad kommer vi få läsa i den andra delen av den här intervjun med dig?
– Jag kommer gå igenom lite tankar om hur vi tillämpar de olika graderingarna för att ta ett exempel.
Episod 2 hittar du nu här.
av: Fredric Bergström, informationsansvarig
