Ya Krister!
I den förra delen berättade du en del om dig själv och din bakgrund till Bujinkan samt berättad lite om hur det är att instruera barn och ungdomar. Jag tänkte att du kunde kanske berätta lite om hur vi tänker kring vårt graderingssystem bland annat.
Vid senaste årsskiftet var det gradering för de som tränar i barn-, och ungdomsgrupperna. Kan du berätta lite hur en gradering för ungdomarna går till?
– En gradering är inget läxförhör utan en chans att få visa upp vad man kan. Fokus brukar ofta ligga på det man lärt sig den senaste perioden, men det viktigaste är helheten av det man behärskar. Vi brukar ha graderingen ungefär som en vanlig träning fast det är en eller ett par andra instruktörer som håller i den. Graderingsinstruktören får veta vilken nivå som man skall titta på i gruppen dvs, vilka tekniker man skall gå igenom. Sen håller graderingsinstruktören ett träningspass där eleverna oftast får visa vad de har lärt sig, både i grupp och enskilt. Det blir kanske en lite mer striktare träning eftersom vi går runt och tittar och kanske även antecknar hur de utför teknikerna. Eleverna är då tvungna och skärpa sig lite extra. Men det är aldrig tanken att skapa onödig stress inför graderingen utan målet är att visa vad man kan under lite mer fokuserade former.
När graderingsträningen är över kan vi tränare med hjälp av anteckningar ge återkoppling till barnen med kommentarer om vad som var bra och vad som kan förbättras (vad de bör fokusera på för att ta nästa steg i sin utveckling). Vi tränare som håller barn-, och ungdomsgrupperna får ju också återkoppling av de gästinstruktörer som håller i själva graderingen - på så sätt får vi reda på vad som behövs tränas på mer för att hela gruppen skall bli bättre.
Hur många nivåer/grader har man och vilka färger finns på de bälten som ungdomarna har? Vad skiljer sig mellan en barn/vuxengrad? När blir man "vuxen" i Bujinkans gradsystem? Är det samma åldersgränser t ex i Japan för de som tränar Bujinkan?
– Vi har på vår dojo försökt dela in barnen i åldersgrupper och inte kunskapsgrupper. Detta för att man utvecklas både fysiskt och mentalt när man växer upp och man har även olika mycket ”spring i benen”. När en 7-åring hoppar runt som en studsboll är det okej och skall uppmuntras, de minsta skall på ett lekfullt sätt lära mer inom Bujinkan, men i ungdomsgruppen är det lite mer ordning och reda. Dock så lär vi till alla ut vissa grundläggande ordningsregler i dojon och hur man bäst fokuserar på sin träning för att blir en bättre elev.
– Vi har därför olika bälten/grader på barnen i grupperna. Alla barn har olika varianter av gula bälten; i barngrupperna får man ett gul-vitt bälte efter sin första gradering och i ungdomsgruppen har men ett helgult bälte efter sin första gradering. Sedan får eleverna olika ”stämplar” i ett diplom/pass efter varje gradering, men de behåller sin färg på bältet under hela tiden de tränar i just den gruppen. Går man från ungdomsgrupp till vuxen blir man på nytt graderad och bedömd och får efter detta ett grönt eller ett rött bälte . Detta bälte har man tills man erhåller en Dan-grad, dvs svart bälte.
– En viktig sak med graderna som man ibland kanske inte tänker på är att graderna ska visa vilken erfarenhet som en har och vad en kan. De skall göra det lättare att hitta den nivå som det är lämpligt att träna på tillsammans. Det gör att en person som bara tränat något år och har grönt bälte kan träna med en person som tränat tio år eller mer. Vi vill att träningen skall ligga på en utmanande, men säker nivå.
– Egentligen har Bujinkan bara ett gradsystem för vuxna, det var därför jag sa att vi, Bujinkan Dojo Göteborg, har olika gula bälten för barn-, och ungdomarna. De barn som varit med och tränat på ”Nordiskt Barn Taikai” har kanske sett vad för färger dojos i våra grannländer har, vilket alltså kan skilja sig åt mellan länderna.
– Organisationen inom Bujinkan hålls ihop av vår ”Soke” Masaaki Hatsumi (87 år) som är kampartens familjeöverhuvud. De som vill träna för honom eller hans organisation och har instruktörslicens kan starta en egen dojo. Dojon är i sig själv en egen "självstyrande" enhet men som måste uppfylla vissa grundregler inom Bujinkan. Barnträningen beskrivs inte strikt av organisationen i japan utan bedrivs av vår egen dojo. Vi försöker få barn att få en bra grund att stå på genom träning av bl.a koordination, självkännedom och rörelseglädje med en förhoppning att de tränar vidare även som vuxna.
Vilket mål har ungdomarna med sin träning? Är "svart bälte" det alla drömmer om och det (enda?) som motiverar dem? När måste man börja träna för att kunna nå dit och ungefär hur lång tid tar det att komma till den graden? Stannar ambitionerna upp helt när man nått det målet eller hur motiveras ungdomarna att fortsätta sin resa?
– Jag har faktiskt inte frågat barnen om de drömmer om svart bälte - det skall jag fråga nästa träning :). Jag tror snarare att motivationen kommer av att lära sig och ha roligt. Som elev i barn-, och ungdomsgrupperna finns ju inte Dan-grader (svartbälte) att få ändå. Det tar oftast några år att komma upp till graden ”Shodan” (1 Dan) som alltså är den första graden med svart bälte. Innan dess har man ju, som vuxen, ett grönt/rött bälte (Red anm. grönt bälte för män och rött för kvinnor) och inom de gröna/röda graderna finns 9 st olika Kyū-grader på vägen mot det första svarta bältet.
– Hur lång tid det exakt tar att komma till 1 Dan beror på hur mycket man tränar såväl i dojon samt på egen hand utanför dojon. Det viktiga är väl att inse att ”shodan” faktiskt betyder nybörjargrad! Dvs när man fått sitt första svarta bälte, då börjar den ”riktiga” träningen efter man har ”prövat på” och lärt sig de grundläggande teknikerna i vår stil. Nu börjar det svåra. :)
– Precis som i allt annat så gäller det att känna att man lär sig grunderna, för att senare behärska en teknik och till sist inse att man alltid har mer att lära. Denna nyfikenhet att hela tiden utvecklas är centralt för det sätt vi försöker lära ut i barn-, och ungdomsgrupperna. Man skall känna att man lär sig, och även få fokus och disciplin att försätta träna för att man vill lära sig mer.
I den åldern de ungdomar, som du tränar, befinner sig i kommer ofta andra intressen in i deras värld. Är det någonting som du ser som ett "hot" mot träningen eller framtiden i föreningen/dojon och pratar ni med ungdomarna om saker som har med det att göra?
– I högstadieåldern händer mycket i deras liv, både med kompisar omkring dem och inne i deras huvuden, de funderar helt enkelt mer på vad de vill göra. För vissa innebär det att de slutar träna och kanske börjar med något annat eller bara slutar för att skolan tar mer tid. Här funkar dojon som ett bra andningshål; är man på mattan och någon försöker kasta omkull dig så måste du koncentrera dig enbart på det som händer i stunden. Du måste ha fullt fokus på en enda sak vilket faktiskt är riktigt avkopplande, på så sätt lämnar du annat grubbel eller funderingar tills du hälsat av igen en och en halv timme senare. Bara en tar sig tid att släpa sig till dojon brukar träningen bli en välbehövlig paus från all annan tankeverksamhet gällande studerande eller arbete.
Alla teknikerna i Bujinkan har ju olika japanska namn, får ungdomarna instruktioner på Svenska eller Japanska? :)
– Både och, vi pratar ju svenska (eller engelska om barnen är bättre på det), men vi lär ut namnen på teknikerna på japanska. Dels för att man skall kunna träna med andra och dels för att betydelsen av tekniknamnen i vissa fall har samband med principen i teknikerna. ”Koho kaiten” t.ex betyder helt enkelt bakåtrullning, vilket är bra att kunna namnet på om man tränar med t.ex. en Finländare, då hen kommer också säga ”koho kaiten”. Ett annat ord – ”Kasasagi” – betyder skata, vilket ger ledtrådar om det viktiga i just den tekniken, men kanske däremot inte hur den går till.
Red anm: En annan bra anledning att lära sig det japanska språket är att i samband med graderingar över 4 Dan måste man resa till Japan. Graderingar från 5 Dan måste nämligen genomföras i Japan i någon av de Dojos som organiseras av Soke Masaaki Hatsumi och då är det japanska språket bra att ha lite koll på. Det finns även film och litteratur inom området som enbart finns på japanska.
Är det en dyr sport jämfört med andra sporter?
- Nej, det tycker jag inte. En träningsdräkt kostar runt 600 Kr och terminsavgiften ungefär lika mycket. Det finns emellanåt begagnade dräkter att köpa billigt (barn växer ju upp ganska snabbt). Jämför jag med vad mina barn sysslat med i övrigt så är det en relativt billig sysselsättning.
Vad har du för tips till en som är nyfiken på Bujinkan?
– Är du nyfiken, acceptera då det och stilla den nyfikenheten! Ta med dig träningskläder och kom och prova på, eller kom bara förbi och titta på när vi tränar och prata gärna med någon av oss. Kolla träningstiderna och vår adress på vår webbplats https://budo.org och kom förbi helt enkelt. Tänk dock på att ytterdörren oftast är låst (för att slippa stölder) så slink in precis innan träningspassen skall börja. Då är det folk i rörelse i alla delar av dojon, under träningen är alla på mattan och fokuserade på träningen - sällan hör vi någon som knackar på dörren just då. Välkommen in!
Stort tack Krister för dina tankar.
av: Fredric Bergström, informationsansvarig
